Ibland tvivlar jag.

Tystnar och tvivlar. Vill inte göra det. Behöver vara stark men känner mig svag.

Jag tvivlar på mig själv. Vissa dagar mer än andra. Oron över att inte veta när det vänder skaver. Vet att allt kommer bli bra, vet bara inte när.

Kämpar för att vara mitt bästa jag. Inför mig själv och andra. Vet att jag inte är ensam om att känna såhär. Alla gör nog det ibland. Det är okej.

(Edit: Precis innan jag trycker på Publicera får jag ett mail som gör mig glad. Tvivel vänds till hopp. Tänk vad lite som behövs egentligen.)

4 thoughts on “Ibland tvivlar jag.

  1. Hej,
    Jag ramlade in här av en slump då jag sökte på “säga upp sig depression”. Efter min högskoleutbildning så var det dags för mig att, likt alla andra, “göra karriär”. Jag fick relativt snabbt ett arbete som jag trivdes relativt bra med. Döm om min förvåning när jag bara dagar efter att ha blivit fast anställd blir uppsagd tillsammans med drygt 50% av alla på företaget. Ska sanningen fram så hade jag börjat tröttna lite på jobbet då det var rätt så ensamt ute på vägarna, så jätteledsen var jag inte. Är lite av en orolig själ, så visst var det tufft att börja söka jobb igen – men jag gjorde det.
    Efter en månad så har jag fått en ny anställning, men den påbörjas inte förrens efter sommaren (det är nu tidig vår). Inga problem! Jag kan jobba på familjeföretaget tills dess. Sommaren passerar och till slut så får jag äntligen börja på det nya jobbet. Efter ca en halv dag så kan jag känna ett annalkande magsår börja växa i magen. Det här kommer ALDRIG hålla. Det här var inte vad de hade presenterat för mig. “Projektledarrollen” var i själva verket till 99% ren och skär telemarketing. För mig som har svårt att sära på mitt vanliga jag och mitt “jobb-jag” så var situationen ohållbar. Efter en vecka sa jag upp mig. Jag jublade inombords över att jag vågade göra det, och jag mådde bra av mitt beslut och av vissheten att slippa den där knuten av ångest i magen som hade gjort mig sömnlös i en vecka. Men när jag sen tittade mig i spegeln så var det enda jag såg en vek människa som inte kan “bita ihop”. Jag blev rädd för att misslyckas igen, och jag gick återigen tillbaka till tryggheten i familjeföretaget. Jobbet i sig trivdes jag med, men det var på bekostnad av min egen självkänsla att inte kunna ta hand om och klara av saker själv.
    Efter sex månader så artade det sig som så att jag kom i kontakt med en person på en fest som tyckte jag verkade vara en bra kille, och skulle något dyka upp på hans jobb skulle han höra av sig. Detta sagt med X antal öl i kroppen, så det var glömt dagen efter – trodde jag. Efter ytterligare nån månad så kontaktades jag av den här killen, och trots min brist på erfarenhet inom det jobb (en viss typ av försäljning) som fanns så lyckades jag till slut att landa det. Det var många och långa intervjuer och presentationer, så när samtalet kom så var jag strålande lycklig. ÄNTLIGEN hade jag ett jobb som jag inte behövde “skämmas” för inför mina gamla vänner från universitetet. Nu kunde min riktiga resa börja. Här skulle det göras karriär, pengar skulle tjänas och jag skulle kunna gå på AW mitt i veckorna precis som “alla andra”.
    Nästan på pricken 2 månader senare vaknar jag upp av att någon ruskar om mig. Solen lyser rätt in i ögonen, och när det börjar klarna så kan jag se att det är två ambulanssjukvårdare som står ovanför mig. Jag ligger vid sidan av en gångväg, bakom en blå sandlåda, i en stockholmsförort som jag aldrig besökt tidigare. Hur jag kommit dit har jag ingen aning om, och de frågar vad jag har “tagit för något”.
    24 timmar tidigare hade jag sagt upp mig – igen. Jag har misslyckats – igen. Redan efter någon vecka kände jag att jag var fel kille på fel plats. Jobbet var bra, bara inte för mig. Den här gången så tog jag iaf tag i det så pass att jag besökte en psykolog. Han skrev ut anti-deppressiva piller. Både direktverkande lugnande samt Citalopram som används för en mer långsiktig plan. Så fort jag kände hjärtat börja bulta lite extra hårt sprang jag in på toaletten och satte i mig två lugnande som hjälpte mig de kommande timmarna. De funkade inte på nätterna dock där jag låg och vred mig i min ångest över kommande dags arbete.
    Jag klev åter tillbaka till familjeföretaget. De vanliga kunderna skämtade om att jag var tillbaka. Jag skrattade med, samtidigt som jag tittade ned i backen. Killen som inte klarar av något själv. Som har en utbildning men som inte gör något med den. Som ser på när vännerna pratar om att de vill
    “-Gå vidare och söka nya utmaningar.
    -Men vad ska du hitta på då, du kan ju inte vara kvar hos familjen hela livet? Vad ska du hitta på?”
    Ja, vad jag inte ska göra är att misslyckas igen. Så jag stannar kvar här där jag är. Perfekt. Eller kanske inte. Ett år går, frågorna om min framtid minskar inte precis, och jag svingar mig loss med att jag har lite grejer “på gång” och att jag bara ska putsa lite på mitt cv och så.
    Jag gör absolut ingenting. Jag vågar inte.
    En dag så har jag fått ett meddelande på facebook från en ytligt bekant. Han har en kommande öppning för ett vikariat då en av damerna på jobbet ska yngla av sig. Vi diskuterar fram och tillbaka, och till slut så blir det som så att jag skriver på ett avtal. Lönen är inget att hurra för, men det är ett jobb utan inblandning med familjen. Jag kan klara mig själv. Eller, typ så. Nu börjar det lida mot sitt slut, och jag ska återigen ge mig ut och söka.
    Nya möjligheter till nya misslyckanden är det enda som dyker upp i huvudet. Vem skulle vilja ha mig? Med det cv:et? Med den (o)erfarenheten? Med det psyket?
    Time will tell. Jag har ingen aning om vad kontentan av det hela ska vara här, men jag började bara skriva, och det kändes skönt att se någon som vågar vara öppen med hur han mår/mått och som dessutom verkar jobba med det.
    Jag får se det här som ett litet steg i rätt riktning. Att själv få ur mig det, om än anonymt.
    Allt gott.

    1. Tack för att du delar med dig av dina tankar. Ett litet steg är bättre än inget. Och all förändring börjar ju med att man gör något som i sin tur leder till något. Hoppas du landar där du vill vara. Fortsätt söka, det finns där någonstans .

  2. Det är en styrka att kunna erkänna sig svag ibland. Just därför är du en av de starkaste jag känner. Det blir bra. Du måste bara våga lita på det. Lita på dig. Kram

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *