Öppnar Twitter efter ett par veckor. Scrollar genom flödet och ser några försök till upprörda tweets från Emanuel Karlsten. Någon tidning har tydligen publicerat något tokigt. Hashtag #nyhetstorka.
Niklas Svensson lyssnar på Karlsten i P3 och går igång på att ett barn beskrivit Twitter felaktigt. Karlsten protesterar och ber Svensson RTa en korrigering. Svensson svarar inte.
Twitter är idag lika förutsägbart som ovan nämnda twittrares retorik. Du vet vad du får. På gott och ont. Mest ont.
Folks kreativitet saknar gränser när det gäller förmågan att komma på saker att rasa över. Folk blir kränkta över skitsaker. Och om det mot förmodan är något viktigt/allvarligt som tas upp går det i regel bara några minuter innan diskussionen förstörs av metadiskussioner.
Diskuterar nästan aldrig på Twitter. Det är ingen idé. Det går inte. Studera flödet om du mot förmodan inte förstår. Ledtråd: Leta efter typiska besserwisserdrag.
Under Fotbolls-VM svarade jag på en tweet och undrade om det var jobbigt att byta kanal på fjärrkontrollen. Det var skandal att man var tvungen att göra det. Tre knapptryckningar. Fick svaret: “Ber om ursäkt att jag störde dig med min åsikt. Twitter har verkligen blivit en ankdamm med döda fiskar.”
Saknar tiden när fler bidrog med bra grejer. Intressanta vinklar, länkar till fördjupning. Samtal som byggde på ett intresse att försöka förstå varandra. Saknar ödmjukheten, nyfikenheten att vilja lära av andra.
Sluta twittra då, säger några. Så slipper du. Jo, i och för sig. Om förhållandet är skit är det enklast att gå. Känns ändå lite surt att ge upp.
Uppdatering 040115.
Minns inte exakt när, men någon gång under hösten la jag ner Twitter helt. Har skrivit några få tweets sedan dess, men det är allt.