När jag vaknade fredagen den 23 mars mådde jag faktiskt hyfsat bra. Jag såg fram mot telefonmötet med min chef kl 10.00. Jag hade bestämt mig för våga lita på magkänslan när jag kände att det snart var dags att börja jobba igen. Inte heltid men kanske 50%. Att gå från noll till hundra kändes inte realistiskt. Jag hann aldrig säga något om det innan min chef sa “Vi vill avsluta din provanställning”.
Måndagen den 20 februari hade jag börjat mitt nya jobb. Alla som någon gång har börjat ett nytt jobb vet att första dagen alltid är speciell. Det pirrar skönt i magen och det känns spännande att börja på något nytt. Jag kände allt det där men jag hade också en oro som skavde i magen. Jag hade gått hemma en tid mellan två jobb och hade börjat tvivla på mig själv. Det fanns även andra saker som jag inte mådde bra av, vilket ledde till sämre självkänsla och självförtroende. När jag fick nytt jobb trodde jag verkligen att nu vänder det. Jag hade tyvärr fel. Jag kraschade fullständigt efter min första arbetsdag.
Jag hade mått dåligt en tid, men inte alls såhär. Nu kändes allt svart, hopplöst. Det kändes som att jag föll och det var inget som tog emot mig. Precis innan jag började nya jobbet besökte jag vårdcentralen och träffade en läkare. Han förklarade vad som händer i kroppen när man drabbas av en depression. För det var så det var. Jag fick Cipralex som är ett antidepressivt läkemedel. Det verkar genom att höja serotoninnivåerna i vissa specifika delar av hjärnan. Serotonin är en signalsubstans som påverkar stämningsläget. Låga nivåer av serotonin är en viktig faktor i utvecklingen av depression. Cipralex blockerar återupptaget av serotonin i nervcellerna och hjälper till att normalisera serotoninnivåerna. När man börjar äta antidepressiva läkemedel är det vanligt att man efter en kort tid mår sämre än vad man gjorde innan man började. Tyvärr sammanföll det precis med när jag började nya jobbet.
Genom en vän fick jag sedan tips om en terapeut som jobbar med Kognitiv beteendeterapi. KBT är ett samlingsnamn för olika former av psykoterapier med utgångspunkt i kognitiv psykologi och inlärningspsykologi. Jag går i terapi en gång i veckan. Det är skitdyrt men värt varenda krona. En reflektion som jag gjort är att det är konstigt att det krävdes att jag skulle må såhär dåligt för att börja med terapi. Egentligen borde jag ha börjat tidigare för att lära känna mig själv och jobba med hur jag vill vara för att må bra.
Min terapeut fick mig att våga berätta för min chef att jag drabbats av en depression. Jag ville bara fly, säga upp mig efter en dag. Det kändes som ett fruktansvärt misslyckande att sjukskriva sig efter första dagen på ett nytt jobb.
En av anledningarna till att jag skriver nu är att jag vill vara sann mot mig själv och inte ljuga för andra om hur jag mår. När jag fick mitt nya jobb och berättade om det på Twitter och Facebook kändes det fantastiskt att så många gratulerade och var glada för min skull. Det jag berättar nu är inget som man brukar få gratulationer för, men det är en stor sak för mig. Livet är inte alltid rosa skimrande moln och champagne. Att bara berätta för andra om roliga saker känns fel tycker jag. Jag har funderat massor innan jag bestämde mig för att skriva. Först fick bara mina närmaste veta när jag blev sjuk. Ville inte heller att min chef skulle berätta på jobbet eftersom jag skämdes. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer började jag känna att jag ville säga som det var. Några kommer säkert tycka att det är fel att prata öppet om att jag är sjuk, och det respekterar jag. Det är helt okej att tycka olika.
Jag vill kunna berätta som det är när jag ska söka jobb framöver. Att säga sanningen till vänner och bekanta känns också bra. Det är ju såhär jag mår nu. Innan jag skrev det här inlägget pratade jag med mina barn som sa att det var okej att jag berättar. De har också läst och godkänt texten innan jag publicerade.
Jag har ingen aning om det kan hjälpa andra att jag berättar, men jag hoppas det. Jag vet att många andra drabbas av den här sjukdomen. Jag tror att det är 40% män och 55% kvinnor som någon gång i livet drabbas av en depression. Många skäms över att de inte mår bra, vilket är tråkigt och onödigt. Att vara sjuk i en depression är tillräckligt jobbigt. Att dessutom gå runt med skuldkänslor och oro över vad andra ska tycka är riktigt kämpigt. Om du mår dåligt, be om hjälp. Prata med en vän. Gå till läkare. Tro mig, det är inte enkelt att bita ihop och klara sig själv. Det bästa jag har gjort är att jag vågade erkänna för mig själv att jag behövde hjälp och sedan tog emot den.
När jag började må sämre drog jag mig undan. Jag slutade nästan helt att twittra och facebooka och undvek att träffa folk. Det beror på sjukdomen. Jag har inte sagt så mycket till er som har hört av er, men det betyder massor att ni bryr er. Tack!
Jag inledde med att skriva att jag mådde hyfsat bra när jag vaknade förra fredagen. Idag en vecka senare mår jag ungefär likadant. En del dagar är bättre, andra sämre. Jag har accepterat att mitt nya jobb tog slut innan det ens hade börjat.
Nu får jag chansen att än en gång tänka igenom vad jag vill göra när jag blir frisk. Jag ska på allvar jobba med min självkänsla och försöka hitta andra kickar i livet än arbete. Den här gången ska jag verkligen försöka att vända ut och in på alla möjligheter. Just nu vet jag inte alls vad jag vill göra, kanske blir det något helt nytt. Jag tvivlar fortfarande mycket på mig själv – vad jag klarar och vill göra. Hur ska jag komma fram till vad jag vill göra? Här får ni gärna hjälpa mig. Jag vet att jag måste fortsätta söka, våga tänka annorlunda och prova nya saker.
Det kommer bli bra. Jag kommer må bättre. Jag kommer bli glad och lycklig igen. Att veta det räcker för mig just nu.
Tack Jonas, min mamma hade depressioner. Sett det på nära håll. Bra jobbat Jonas!
Tack Johan! Det är vanligare än man tror. Ingen konstig sjukdom egentligen. Tråkigt att den fortfarande framkallar skuldkänslor.
Tack för att du så öppet berättar. Känner väl igen mig i allt du skriver.
Tack själv för din kommentar.
Tror nog fanken att jag är där men piller hmmmm ? jo kanske men jag e en sån som e väldigt envis och har svårt att gå te nån doktor. Men ska ha detta inlägg i tanken så kanske jag tar mig i kragen,
Vet många som är envisa och resonerar som du. Inget konstigt med det alltså. För mig fanns det till slut inget val, jag behövde hjälp för att kunna må bättre. Du kanske kan gå till doktorn och prata om hur du mår. Du behöver ju inte bestämma innan om du vill medicinera. Kan också rekommendera KBT, som jag skriver om i inlägget.
Lycka till!
Starkt skrivet. Jag har har själv varit i diket ett par gånger under arbetslivet men lyckats styra upp på vägen igen. Du kommer tillbaka. Skickar med en björnkram!
Tack för pepp Tomas! Skönt att du höra att du hittat tillbaka.
Starkt. Du kommer tillbaka, jag var där och vände några gånger. Kram! /P
Om du kom tillbaka så ska jag också göra det! Kram
Missade det här och läste ikapp först nu. Jag lider med dig men vill ändå gratulera – en sådan insikt måste vara skön! Ett steg bakåt, två steg framåt. Jag är imponerad!
Det känns bra att inse vissa saker, även om det såklart gör ont ibland. Hoppas du mår bra!
Jag är och har varit där du är så många gånger. Du är stark och modig som vågar berätta, även om det inte känns så nu. Behöver du prata, byta tankar eller vad som helst så vet du var du hittar mig. Kram.
Hör av mig i så fall! Det går åt rätt håll för mig, hoppas du också mår bättre.
Varit där och känner som du! Hellre prata än dölja. Allt blir lättare i det svåra då. Men då måste man också räkna med att vissa vänner “försvinner”. Alla kan inte hantera att umgås med oss som mår dåligt emellanåt. Inte heller med oss som råkar ha nära o kära som blir allvarligt sjuka. Livet testar en ibland.
Håller med om att det känns lättare att prata än att dölja. För mig tog det dock lite tid att komma fram till det. Tråkigt om vännerna försvinner. Det har inte hänt mig ännu, tvärtom. Om det händer får jag försöka tänka att de kanske ändå inte är mina vänner på riktigt.
Bra berättat. Önskar lycka till och lagom mycket ro, lagom många utmaningar, ett steg i taget.
Tack Linda!
Jag förstår arbetsgivaren. Går man som nyanställd hem efter första dagen och är borta en månad så kan man nog inte vänta sig något annat utfall.
Det är möjligt att du har rätt, även om jag inte är säker på att alla arbetsgivare resonerar likadant.
Grattis till styrka och ärlighet. Jag tror att det är bra. Jag hejar på dig.
Tack! Heja dig också.
Oj vad du är stark som vågar prata om detta. Har minsann tänkt på dig men då mitt eget liv har rullat på i 250 så har jag inte hunnit stanna upp o tagit tag i att vi skulle träffas. Viktigt är att du tänker på dig själv nu och tar hand om dig och dina nära, allt annat får vänta. Tycker du är en otroligt härlig person och hoppas du hör av dig när du har kommit till ro. Stor kram!
Så är det ju, allt rullar på och det är inte ett dugg konstigt att du inte har hört av dig. Hoppas du mår bra och att vi ses snart!
Det här kommer kanske låta dumt – jag känner inte dig, men började följa i samband med att du gick av gamla jobbet utan att riktigt veta vad som väntade. Minns inte vad jag läste, men det var nåt jag fastnade för och tyckte var en skön inställning, och – inte kaxigt, men… “starkt” kanske. Och nu detta. Får det mig att ändra inställning? Nä. Tvärtom. Det ÄR starkt att berätta – och det behövs att starka människor berättar att de också blir sjuka ibland.
Depression behandlas ofta som ett stigma – av omgivningen pga okunnighet och en smula snarhet att döma, och även av de sjuka och tillfrisknade själva, för att man inte orkar utsätta sig för okunnigheten och fördomarna – utan hellre döljer. (Missförstå mig inte nu här, menar inte att lägga ansvar på deprimerade människor att agera folkbildare mitt i eländet, har ju själv varit där och vet att – nej, det funkar inte så. Man reproducerar det skeva systemet för att man inte har något val, just då.)
Kort sagt – tack för att du delar, berättar och sätter ljus på. Och hoppas att du snart mår bra igen!
Tack själv för att du delar med dig av dina tankar!
Har alltid tyckt att du presterar fantastiska grejer. Även nu, när det är tungt. Tack för det.
Glad jag blir för att du tycker det. Tack för pepp!
Du är stark som berättar Jonas. Ta hand om dig själv. Var snäll mot dig själv. Det är du värd. Det finns ett ljus på andra sidan.
Tack Mikael! Jag ska försöka. Och jag vet att någonstans där borta finns ljuset.
Du Jonas, du är modig. Jag skickar en sån där solig kram som man behöver ibland när man vandrar den där ensamma vägen framåt.
Tack! Skickar en snöig kram från Nyköping.
Har en närstående som är alkoholist och känner igen mycket i det du skriver. Öppenhet med det som anses som svagheter är inte oproblematiskt. Men att vara sann mot sig själv är enda vägen fram.
Håller med om att det inte är oproblematiskt, men för mig känns det bra att försöka vara sann mot mig själv och andra.
Jonas. Tack. Tack för ditt mod. Tack för att du lyssnar till dina känslor, och för att du förmedlar dem. Och. Vi är många som besökt de landskap du nu rör dig i. Allt gott önskar jag dig. /Justine
Tack själv för att du kommenterar! Hoppas du mår bra.
Du har inget att skämmas för, snarare vara stolt för. Stolt för att du vågar vara öppen och ärlig. Bollar gärna när du vill, som Jonas.
Kramar om.
/Jonas
Då struntar jag i att skämmas.
Kram
Jonas
Vid en skolavslutning för ett av barnen läste rektorn följande dikt. Den har följt med mig genom åren och när allt är så där som det inte ska vara brukar jag tänka på den.
Det är starkt av dig att gå ut med det här. Och viktigt för många som sitter i samma situation. Och kan jag göra något så vet du vart jag finns. Massor av kramar
Chris
“Somliga dagar går allt så lätt. Solen skiner och allt blir rätt.
Spelar man kula vinner man bums. Rasten är rolig och maten är mums.
Andra dagar går allt på sne. Försöka med något är ingen idé.
Man glömmer och tappar, blir sist och sämst.
Man ramlar på gården och slår sig hemskt.
Nu hoppas jag på en somlig dag.”
Britt G Hallqvist
Chris, vilken underbar dikt. Läste den för min äldsta dotter igår. Kram
Bra Jonas! Inte bra att du mår dåligt, det är dåligt. Men bra att du skriver om det. Jag vet vad du pratar om, men det vet du redan. Jag ser fram emot nästa gång vi ses, här, eller där. Det känns alltid lika fint varje gång. Då ska du få en extra lång och varm kram.
//Gunnar
Tack Gunnar! Jag vet att du vet och jag längtar till vi ses. Då kramas vi.
Saknar dig, Jonas. Men det var skönt att få en förklaring till din frånvaro, jag har undrat. Modigt av dig att skriva om det, det kommer bara vara positivt för dig framöver.
Ta hand om dig och familjen, kämpa vidare, och kom tillbaka när du kan och vill.
Kram
Karin, du skriver så fint! Vill också tro att det ska komma något positivt ur allt jobbigt. Kram
Otroligt starkt att du kan och vågar skriva så öppet. Hör av dig om du är i Stockholm någon gång, så käkar vi sushi på Valhallavägen!
Tack Niklas! Hör gärna av mig om jag är i krokarna.
Så nu förstår jag var du varit. Det är nu som du ska prioritera dig själv. Vad vill du med livet? Vad gör dig lycklig? Fundera, vila och se fram emot ett “nytt” liv.
Åsa
Precis, jag smög undan lite. Ska försöka göra det du skriver. Inte lätt, men väldigt spännande.
För dig Jonas: http://malincrona.com/2012/03/30/ettverkligtbokslut/
Tack Malin! Har redan läst det flera gånger. Fint.
Stor kram till dig Jonas. Starkt av dig att berätta. Jag respekterar dig ännu mer som vän, människa och yrkesman nu efter att ha läst din berättelse. Du har en mkt stor yrkesskicklighet och har lärt mig massor, kreativitet kombinerat med din ödmjukhet och stora hjärta gör att det borde finnas många där ute som skulle vilja ha med dig i sitt team. Men ta den tid du behöver och sköt om dig. Jag gillar även stort att du uppmanar att man ska söka hjälp. För även om säkert många med mig skulle vilja hjälpa och peppar så behövs professionell hjälp när man är sjuk, oavsett vart i kroppen man inte mår bra. Kom att tänka på de kloka ord som Chris Brogan sa på Youtube i höstas: http://www.youtube.com/watch?v=MkqQNHlGGsA
Stor kram tillbaka och tack för dina fina ord. Ska titta på videon om en liten stund. Allt gott!
Du är grym Jonas! Låt det ta den tid det tar, som sagt.
Tack! Du med.
Jonas,
Fint skrivet med starka ord. De fick mig att stanna upp och reflektera. Låt det ta den tid det tar att komma tillbaka på banan. Kämpa på! :)
Bra att du reflekterar, det är lätt att bara köra på. Jag kämpar vidare!
Du är stark som berättar. Om det är något finns vi här! Kram
Känns bra att veta att ni finns där. Kram
Starkt skrivet och modigt, Jonas. Ta hand om dig!
Stor kram,
Jenny
Tack Jenny! Ta hand om dig du också.
Kram
åh vad jag är glad för att du delar med dig. Det är starkt, de flesta säger nog aldrig nåt. Har saknat dig i min feed och undrat vart du tog vägen. Det blir bättre.
Glad jag blir att du tycker det. Känns bra att berätta hur jag mår just nu.
Kram! <3
:)