När jag vaknade fredagen den 23 mars mådde jag faktiskt hyfsat bra. Jag såg fram mot telefonmötet med min chef kl 10.00. Jag hade bestämt mig för våga lita på magkänslan när jag kände att det snart var dags att börja jobba igen. Inte heltid men kanske 50%. Att gå från noll till hundra kändes inte realistiskt. Jag hann aldrig säga något om det innan min chef sa “Vi vill avsluta din provanställning”.
Måndagen den 20 februari hade jag börjat mitt nya jobb. Alla som någon gång har börjat ett nytt jobb vet att första dagen alltid är speciell. Det pirrar skönt i magen och det känns spännande att börja på något nytt. Jag kände allt det där men jag hade också en oro som skavde i magen. Jag hade gått hemma en tid mellan två jobb och hade börjat tvivla på mig själv. Det fanns även andra saker som jag inte mådde bra av, vilket ledde till sämre självkänsla och självförtroende. När jag fick nytt jobb trodde jag verkligen att nu vänder det. Jag hade tyvärr fel. Jag kraschade fullständigt efter min första arbetsdag.
Jag hade mått dåligt en tid, men inte alls såhär. Nu kändes allt svart, hopplöst. Det kändes som att jag föll och det var inget som tog emot mig. Precis innan jag började nya jobbet besökte jag vårdcentralen och träffade en läkare. Han förklarade vad som händer i kroppen när man drabbas av en depression. För det var så det var. Jag fick Cipralex som är ett antidepressivt läkemedel. Det verkar genom att höja serotoninnivåerna i vissa specifika delar av hjärnan. Serotonin är en signalsubstans som påverkar stämningsläget. Låga nivåer av serotonin är en viktig faktor i utvecklingen av depression. Cipralex blockerar återupptaget av serotonin i nervcellerna och hjälper till att normalisera serotoninnivåerna. När man börjar äta antidepressiva läkemedel är det vanligt att man efter en kort tid mår sämre än vad man gjorde innan man började. Tyvärr sammanföll det precis med när jag började nya jobbet.
Genom en vän fick jag sedan tips om en terapeut som jobbar med Kognitiv beteendeterapi. KBT är ett samlingsnamn för olika former av psykoterapier med utgångspunkt i kognitiv psykologi och inlärningspsykologi. Jag går i terapi en gång i veckan. Det är skitdyrt men värt varenda krona. En reflektion som jag gjort är att det är konstigt att det krävdes att jag skulle må såhär dåligt för att börja med terapi. Egentligen borde jag ha börjat tidigare för att lära känna mig själv och jobba med hur jag vill vara för att må bra.
Min terapeut fick mig att våga berätta för min chef att jag drabbats av en depression. Jag ville bara fly, säga upp mig efter en dag. Det kändes som ett fruktansvärt misslyckande att sjukskriva sig efter första dagen på ett nytt jobb.
En av anledningarna till att jag skriver nu är att jag vill vara sann mot mig själv och inte ljuga för andra om hur jag mår. När jag fick mitt nya jobb och berättade om det på Twitter och Facebook kändes det fantastiskt att så många gratulerade och var glada för min skull. Det jag berättar nu är inget som man brukar få gratulationer för, men det är en stor sak för mig. Livet är inte alltid rosa skimrande moln och champagne. Att bara berätta för andra om roliga saker känns fel tycker jag. Jag har funderat massor innan jag bestämde mig för att skriva. Först fick bara mina närmaste veta när jag blev sjuk. Ville inte heller att min chef skulle berätta på jobbet eftersom jag skämdes. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer började jag känna att jag ville säga som det var. Några kommer säkert tycka att det är fel att prata öppet om att jag är sjuk, och det respekterar jag. Det är helt okej att tycka olika.
Jag vill kunna berätta som det är när jag ska söka jobb framöver. Att säga sanningen till vänner och bekanta känns också bra. Det är ju såhär jag mår nu. Innan jag skrev det här inlägget pratade jag med mina barn som sa att det var okej att jag berättar. De har också läst och godkänt texten innan jag publicerade.
Jag har ingen aning om det kan hjälpa andra att jag berättar, men jag hoppas det. Jag vet att många andra drabbas av den här sjukdomen. Jag tror att det är 40% män och 55% kvinnor som någon gång i livet drabbas av en depression. Många skäms över att de inte mår bra, vilket är tråkigt och onödigt. Att vara sjuk i en depression är tillräckligt jobbigt. Att dessutom gå runt med skuldkänslor och oro över vad andra ska tycka är riktigt kämpigt. Om du mår dåligt, be om hjälp. Prata med en vän. Gå till läkare. Tro mig, det är inte enkelt att bita ihop och klara sig själv. Det bästa jag har gjort är att jag vågade erkänna för mig själv att jag behövde hjälp och sedan tog emot den.
När jag började må sämre drog jag mig undan. Jag slutade nästan helt att twittra och facebooka och undvek att träffa folk. Det beror på sjukdomen. Jag har inte sagt så mycket till er som har hört av er, men det betyder massor att ni bryr er. Tack!
Jag inledde med att skriva att jag mådde hyfsat bra när jag vaknade förra fredagen. Idag en vecka senare mår jag ungefär likadant. En del dagar är bättre, andra sämre. Jag har accepterat att mitt nya jobb tog slut innan det ens hade börjat.
Nu får jag chansen att än en gång tänka igenom vad jag vill göra när jag blir frisk. Jag ska på allvar jobba med min självkänsla och försöka hitta andra kickar i livet än arbete. Den här gången ska jag verkligen försöka att vända ut och in på alla möjligheter. Just nu vet jag inte alls vad jag vill göra, kanske blir det något helt nytt. Jag tvivlar fortfarande mycket på mig själv – vad jag klarar och vill göra. Hur ska jag komma fram till vad jag vill göra? Här får ni gärna hjälpa mig. Jag vet att jag måste fortsätta söka, våga tänka annorlunda och prova nya saker.
Det kommer bli bra. Jag kommer må bättre. Jag kommer bli glad och lycklig igen. Att veta det räcker för mig just nu.
Foto: QThomas Bower (Creative Commons)
